Negativitet

Idag är ingen bra dag och den har precis börjat.
Jag går till jobbet fast huvudet snurrar och jag ser suddigt.
Jag sitter och gråter i tunnelbanan och struntar i alla blickar.

Idag är jag ledsen, besviken, arg och trött.
Jag vill inte ler och vara trevlig.
Jag vill skrika och gråta och slåss.
Men istället ler jag som en clown och jobbar som en flitig myra.

Men idag är det ingen bra dag och jag vill inte förklara varför.

Samtalsämnen

Du vill inte prata om honom och vi byter samtalsämne.
Vi pratar om resan vi ska göra och glömmer honom.
Jag vill inte heller prata om honom men kan inte byta samtalsämne.
Min kärlek till honom har förstört mig. Min kärlek till honom har förstört honom och mig.
Jag och han kan sitta där medan tystnaden dansar omkring oss.
Vi tittar ut i mörkret och jag drömmer mig bort till en annan värld.
Hans tankar kan jag inte läsa. Hans ansikte är främmande.
Min kärlek till honom har förändrat min syn.

Jag vill inte prata om honom men kan inte byta samtalsämne.
Han sliter mig i bitar och lämnar mig sårad.
Han sliter mig i bitar och lämnar mig åt vinden.
Han sliter mig i bitar och lämnar mig.
Hans kalla blickar förföljer, och hans kalla blickar dödar.

Vi byter samtalsämne. Vi pratar om vår Europaresa istället.
Vi reser bort. Till ett en plats som värmer. Långt bort från kylan.
Vi pratar om något roligt. Något trevligt.
Vi byter samtalsämne.

Men jag kan inte byta samtalsämne.
Min kärlek till honom dödar mig.

Nu har den dödat mig.

Tillräcklig

Jag lever.
Jag äter och jag sover.
Tillräcklig.

Jag är lycklig och jag är olycklig.
Jag har kul och jag är uttråkad.
Jämt.
Jag klagar på allt och bryr mig inte om att ändra på något.
Jag bara hänger där.
Vissa dagar är jag glad och många andra rastlöst och uttråkad.
Så fortsätter jag att klagar...

Jag trivs inte i min ensamhet men jag kan inte vara med människor.
Jag tycker inte om att låtsas. Tycker inte om att le och skratta. Tycker inte om att prata.
tycker inte om sällskap. För de kräver det från mig.
jag ger...
för jag trivs inte i min ensamhet.
men jag kan inte vara med människor.
och jag kan inte vara med mig själv.
vem ska jag vara med?

Men jag lever, jag äter, och sover.
Det borde räcka.

En dum flicka

Jag är en dum liten flicka.

On my own

And now I'm all alone again
Nowhere to turn, no one to go to.
Without a home, without a friend
without a face to say hello to
But now the night is near
And I can make-believe he's here

Sometimes I walk alone at night
When everybody else is sleeping
I think of him and then I'm happy
With the company I'm keeping
The city goes to bed
And I can live inside my head

On my own
Pretending he's beside me
All alone
I walk with him 'til morning
Without him, I feel his arms around me
And when I lose my way, I close my eyes and he has found me

In the rain
The pavement shines like silver
All the lights are misty in the river
In the darkness, the trees are full of starlight
And all I see is him and me forever and forever

And I know it's only in my mind
That I'm talking to myself and not to him
And although I know that he is blind
Still I say there's a way for us

I love him
But when the night is over
He is gone
The river's just a river
Without him, the world around me changes
The trees are bare and everywhere the streets are full of strangers

I love him
But every day I'm lonely
All my life I've only been pretending
Without me, his world will go on turning
The world is full of happiness that I have never known

I love him
I love him
I love him...
But only on my own...

Det går för snabbt.

”Vissa förändringar går så sakta att du inte märker dem.
Andra förändringar går så fort att de inte märker dig”


Jag är inte så förtjust i snabba förändringar. Det leder till att jag fastna i en loop och allting bara rinner förbi mig. Jag hinner inte med.

Lyckan ligger i väntan

Mycket av min vardag, mitt liv består av att vänta. Ofta sitter jag i ett vänterum och väntar på något eller någon. Jag har ett könummer utan ett nummer och därför vet jag aldrig när det är min tur. Det bara bli dags för mig när tiden är inne.

Ibland sitter jag och väntar på att det ska bli dags att gå på ett pass när det är jobbdag. Sedan väntar jag på att det ska bli rast och att det ska bli dags att gå av passet och gå hem till sängen.
När jag kommer hem väntar jag på att sömnen ska komma, som av någon anledning brukar dröja ett par timmar.
När jag inte jobbar väntar jag. Jag väntar på att V ska sluta jobba och ha tid för mig. Väntar på den där filmen vi ska se, promenaden vi ska ta, draken vi ska flyga, och maten vi ska äta.
Ibland bara väntar jag på att dagen ska ta slut och en ny dag ska börja där jag ska vänta och vara med en annan än V.
Och jag väntar och väntar och väntar. På aktiviteter och saker som jag har sett framemot och väntat på.

Jag säger att jag måste göra något under min väntan. Så jag läser, jag städar, jag tvättar, jag spelar, jag tittar, jag lyssnar. Allt detta under tiden som jag vänta.

Någon sa: Att vänta är också en sorts lycka.
Jag vill tro på det. Så jag väntar på den där lyckan över att vänta.

Jobba är kul

Det är rätt kul att jobba ibland. Det har blivit en tillflyktsplats. Ett gömställe jag smitter till. Jag tar på mig min uniform och jag ler, dansar robotdans och är halvgalen och konstig. Tittar på människor med större och fler problem än vad jag har och pratar med kollegor som är lika konstig som mig själv.

Ibland trivs jag där och ibland är jag där bara för att jag inte vill vara på andra ställen. Ibland är jag bara där för att jag har ingen annanstans att ta vägen.

Sen följer jag bara ordspråket: Jobba som om du skulle leva för evigt....

För tillfället känns det som mitt liv aldrig vill ta slut. Därför jobbar jag så mycket som det behövs.

Ensamhet

Ibland känns det som jag är ensammast i världen.
Det där med att i möte med någon annan finns du till är en lögn. För i möte med någon annan är jag fortfarande en icke existerande ensam varelse.
Jag är nog ensammast i världen.

sometimes i'm scared of you

ibland på kvällarna när jag bara ligger där och titta ut i mörkret, känner jag hur den där känslan kryper i mig. som en mask krälar den runt där. som en sten tynger den mig.
ibland på dagarna när jag bara sitter framför min dator och tittar på ett tomt dokument, känner jag hur den där känslan kryper i mig. som ett virus sprider den sig. som tusen nålar sticker den mig.
ibland på jobbet när jag går omkring där bland maskinerna och tittar på alla människorna, känner jag hur den där känslan kryper i mig. som en 50 tums tv över bröstet tynger den mig, som en okänd hand klämmer den mig.
ibland när jag bara sitter där och andas, känner jag den. envis klänger den sig fast.

jag saknar dig väldigt mycket.

.

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv.

Att vilja inget och allt

Jag vill inte studera men vill inte sluta.

Vill inte stanna men vill heller inte gå.

Vill inte vara mig själv men vill heller inte vara någon annan.

Vill inte vara en vän men vill heller inte vara en älskarinna.

Vill inte vilja för mycket men kan inte låta bli.

Vill bara sitta stilla och finnas. Ett tag till...

Bortsprunget lamm

Det är sant det J säger. Att bli lämnad är jobbigare än att vara den som lämnar.
Förra året lämnade jag Malmö för en stad och en kille som var främmande för mig. Ingen kände jag förutom killen och jag tänkte inte alls mycket på människorna jag lämnade. Jag var så nyfiken på världen och var så ivrig över att flytta. Men det var inte lätt att anpassa sig och komma in i den nya staden heller. Men jag försökte för jag vågade inte misslyckas. Vågade inte åka hem till Malmö med svansen mellan benen och säga att jag misslyckades. Så jag kämpade. Jag kämpade mot alla tårar ensamheten kom med. Mot alla utfrystningar och elaka ord som killen slängde ut. För misslyckare det var absolut inte jag.
Men nu efter att blivit lämnad. Känns det inte alls likadant längre. Tomheten och ensamheten känns större. Även om killen är mycket snällare nu så är det ändå något som saknas. Och helt plötslig känns det där med att misslyckas inte så illa. Åker jag hem skulle jag ändå bli välkommen. Jag skulle fylla andra människors tomhet och ensamhet. De skulle inte alls ser det som jag har misslyckas. Utan de skulle välkomma mig hem.
Det skulle dem väl? De skulle väl öppna upp armarna och säga. Välkommen tillbaks. Eller?

Din älskarinna

Ibland känner jag mig som din älskarinna. Någon du har för att komma bort från din fru och dina barn ibland. Någon som ger dig en sorts närhet som inte du får från dem. Jag är alltid där. Tillgänglig och lätt till hands. Jag är en buss bort, ett samtal bort och ibland två meter bort. Alltid öppnar jag upp mina armar för dig och ta emot dig.
Din fru älskar du fast du har sagt att du inte tro på kärlek. Dina barn är en del av ditt liv. Du behöver dem och dem behöver dig lika mycket. Och jag förstå det. Även om jag är omöjligt och svartsjuk ibland så förstå jag att din fru betyder mycket för dig.
Det är för att jag tycker om dig så som jag gör som jag går med på att vara din älskarinna. Går med på att alltid finnas där när du ringer mig och vill träffa mig. Jag lyssnar på framgångar och motgångar du har med din fru och barn. Jag lyssnar för dem är en del av dig och ditt liv och även i mitt liv.
Ibland känner jag mig som din älskarinna.

I want to believe

I dag har jag mått piss. Det hela började redan i förra veckan. Men den nådde sin höjdpunkt idag. Jag kom tillbaks hem från Malmö igår. Hem till en ensam lägenhet. Madrassen är tom och skrivbordet är halvtom. Det var alltså så det kommer att vara framöver. Ingen som frågar mig när jag kommer hem och när jag har lektion. Bara jag och en tom lägenhet kvar.

Jag tvingade fram ett leende och träffade V senare mot kvällen. Vi bestämde oss för att cykla runt i stan och sedan äta.
Jag fick en present av honom. Ett par nycklar som satt ihop som man ska få lös. Han löste det på nolltid. För mig tog det ett tag.

Idag gick jag på min första lektion. Jag fick ångest. Jag började att tänka. Jag började att oroa mig. Sedan när vi fick terminens första uppdrag fick jag panik. Det enda som gick runt i huvudet var "jag kan inte"
Och nu funderar jag. Vad kan jag? Vad vill jag? Är det här rätt för mig? När och hur vet jag om det jag gör är rätt? Så många frågor men inga svar.

När jag satt och försökte lösa nyckelpysslet igår, sa jag till V, "jag kommer inte lösa det"
Då sa V. "Jo, du kan. jag tror på dig"
När jag sa till J. jag vet inte om jag klara av det här. Klara av att göra det jag gör.
Då sa J "Du klara det. Jag tror på dig"
De tror på mig men jag har svårt att tro på mig själv. Hur kan dem tro på mig när inte ens jag tro på mig själv?
Jag vill också kunna tro på mig själv. Men jag gör inte det. Jag behöver bevis för att tro.